Amfetamin mot trötthet
Kommentera Amfetamin är ett indirekt verkande sympatomimetiskt ämne med uttalad stimulerande effekt på det centrala nervsystemet. Amfetamin stimulerar frisättningen av biogena aminer från nervändarna både centralt och perifert. Legala indikationer för amfetamin är narkolepsi och hyperaktivitet hos barn [1]. Johan Franck, professor, verksamhetschef; de båda sistnämnda Beroendecentrum Stockholm.
Substitutionsbehandling prövas mot amfetaminberoende
Amfetaminberoende är ett relativt vanligt tillstånd i Sverige, för vilket det saknas effektiv behandling. Substitutionsbehandling med centralstimulantia är tänkt att minska drogsug samt återfall i beroende. Behandlingen har under de senaste åren prövats i ett antal kliniska studier. I Sverige är substitutionsbehandling delvis kontroversiell, möjligen beroende på tidigare negativa erfarenheter i samband med »legalförskrivning« på talet.
Skillnaden mellan modafinil och amfetamin
I nuläget är evidensen för substitutionsbehandling vid amfetaminberoende begränsad, även om flera studier uppvisar potentiella fördelar med behandlingen. Fler och större studier krävs för att klarlägga behandlingens möjliga potential i klinisk praxis. Amfetaminberoende är ett allvarligt och relativt vanligt tillstånd som i dagsläget utgör en stor utmaning ur behandlingssynpunkt. En rad farmakologiska och icke-farmakologiska metoder har prövats utan tillfredsställande effekt.
Substitutionsmedel används i dag med god effekt vid opiat- och nikotinberoende, och frågan är om detta går att översätta till beroende av centralstimulerande medel. Antalet användare av amfetamin eller närbesläktade substanser som metamfetamin uppskattas globalt till drygt 34 miljoner människor [1]. I Sverige är amfetamin den näst mest använda illegala substansen efter cannabis. Bland personer som injicerar narkotika är det den vanligaste substansen, men amfetamin används även av individer som inte injicerar [2].
Det är svårt att få en exakt uppfattning om omfattningen av amfetaminanvändningen i Sverige. Av dessa uppgav 32 procent amfetamin som sitt primära missbrukspreparat, medan 28 procent huvudsakligen använde opiater. Senare studier och indikatorer som vård- och kriminalstatistik talar för att antalet »tunga missbrukare« sannolikt ökat sedan [2]. En annan förändring som skett på senare år är att användningen av metamfetamin ökat.
Detta amfetaminderivat utgjorde för 15 år sedan endast någon procent av de totala amfetaminbeslagen i Sverige, men andelen har under den senaste femårsperioden ökat till drygt 20 procent [2]. Metamfetamin upptäcks i dag inte sällan vid rutinprovtagning hos amfetaminanvändare i Stockholmsregionen, ofta utan att de själva känt till att de fått i sig annat än vanligt amfetamin. Intag av amfetamin ger upphov till känslor av eufori, ökat självförtroende, vakenhet och energi.
Effekterna varar i några timmar. Många av amfetaminets effekter beror på kraftfull aktivering av katekolaminerga bansystem i såväl centrala som perifera nervsystemet. Amfetamin har hög beroendepotential, i synnerhet vid intravenöst intag. I jämförelse med alkohol och opiater är abstinenssymtomen vid avbrutet amfetaminintag dock relativt lindriga och karakteriseras främst av trötthet, nedstämdhet, oro och ångest [7]. I både djurmodeller och humana PET-studier har minskade mesolimbiska dopaminnivåer påvisats efter amfetaminintag, förändringar som också kopplats till abstinensbesvärens svårighetsgrad [7, 8].
Tanken med substitutionsbehandling är att regelbunden tillförsel av ett preparat med liknande farmakodynamiska egenskaper som den använda drogen ska minska drogsuget och förhindra återfall i beroende. Principen utnyttjas framför allt vid opiatberoende metadon och buprenofin och nikotinberoende nikotin. Det har därför länge funnits förhoppningar om att regelbunden behandling med centralstimulantia skulle ha liknande terapeutiska effekter vid amfetaminberoende [9].
Metylfenidats primära verkningsmekanism är blockerat återupptag av dopamin och noradrenalin från synapsklyftan, men det ger till skillnad från amfetamin inget ökat utflöde av dopamin ur cellen [10]. Dexamfetamin är den mest verksamma enantiomeren i vanligt racemiskt amfetamin och finns att tillgå i flera olika beredningar. Substitutionsbehandling av beroende medför ett antal risker: på grund av preparatens farmakodynamik har de ofrånkomligen en beroendepotential, vilket medför risk för medicinläckage och illegal användning.
I Sverige har det historiskt funnits ett starkt motstånd mot substitutionsbehandling i allmänhet, och än i dag är sådan behandling delvis kontroversiell. Legalförskrivningen var ett projekt som utgick från Stockholm och pågick mellan april och maj [12]. Idén initierades av läkaren Sven-Erik Åhström, och tanken var att förskrivning av narkotika skulle dels hjälpa den växande gruppen narkomaner att förbättra sin hälsa, dels reducera kriminaliteten.
Totalt deltog patienter, majoriteten med kriminell bakgrund, som under projektets två år fick narkotika utskriven regelbundet, främst amfetamin men även morfin och metadon. De deltagande patienterna hade i stort sett fri åtkomst till narkotikan, och totalt skrevs det ut 15 kg amfetamin och 3,3 kg opiater. Experimentet mötte dock hård kritik, och snart hade alla involverade läkare förutom Sven-Erik Åhström hoppat av.
Preparaten »läckte« ut från behandlingsprogrammet och inga av de förväntade positiva effekterna kunde observeras. Legalförskrivningen stoppades slutligen efter det att en ung flicka hittats död i april på grund av en överdos orsakad av narkotika från experimentet [11, 12].
Legalförskrivningen pågick alltså under en relativt kort tid, men kom att få stor historisk betydelse. Under talet ökade den intravenösa narkotikaanvändningen i Sverige parallellt med att nya droger som cannabis introducerades. Samtidigt initierade polisläkaren Nils Bejerot en studie om narkotikapolitikens påverkan på narkotikaanvändning i Stockholm under åren —, vilket utmynnade i ett avhandlingsarbete publicerat [13], där han menade att den tillåtande narkotikapolitiken var en avgörande orsak till »narkotikaepidemin« under talet.
Nils Bejerots slutsatser har kritiserats på grund av bristande empiriskt underlag [11, 12]. Under talet ökade det intravenösa missbruket kraftigt i hela Europa, och amfetamin spreds till stora delar av Sverige. Ett kortvarigt experiment i Stockholm kan knappast ha spelat någon avgörande roll i denna större utveckling.